Kraften

Det är språket, handen och vår upprätta gång som definierar oss människor.

Det är det som tvingar oss att räta på ryggen, greppa pennan och sätta mänskligheten på pränt.

Jag blir mer och mer osynlig för varje dag
Smälter in i mina mörka omgivningar

Åmar och vrider mig i detta färglösa land
Besviken på bleka karaktärer som tränger sig närmre

Tar avstånd, kryper hem
Låter tiden rinna

Vakuumfabriken

God morgon sa jag
För vilken gång i ordningen vet jag inte
Och genast kände jag
Att för varje gång vi talar
Sugs vi fast
För varje gång vi ler
Tyngs vi ner och muras in
Jag förstod att vi lever i vakuumfabriken

översköljd

Naken
Inför blickar som inte finns
Har jag vaknat upp
Andas en renare luft nu

Samma luft som jag misstänker att så många av er andra har känt till länge

Samma luft
Naken luft

Inför något större

Nu har jag sett den tunna hösten
Komma smygande
Inlindad i en tunn bomullssjal

Nu har jag sett den vackra hösten
Glänta på dörren
Smita fort iväg genom stan

Nu har jag känt en bris av kyla
När det blir tomt och vått och kalt

Nu har jag värmt en bit av världen
Bränt upp små tunna pinnar

Ett rusigt försök
Att bevara sommarvärmen

Ett kortvarigt besök
Som aldrig kom närmre

Den tunna hösten
Lägger sig igen

En plats där rosorna brann

Det fanns en plats där rosorna brann
Växte brinnande

På sina stjälkar
Av krokiga armeringsjärn

Kastade skuggor mot träden på stigen där jag gick

Red så långsamt
Satte mig ner

Ena stunden var jag något stort och farligt
Och i nästa liten

Och skrattet och mjuk betong
Var det enda som skiljde oss åt

Jag kastades upp och hem och hit igen
Och ibland var döden min vän
Och ibland var tristess det enda vi såg

Något var blod för mitt inre öga
Och jag sparde för inget
Och inget besparades mig

Jag önskar bara att vi hade lagt allt i ett fyrfat
Njutit av elden

Dagens

Dagens:

"Det är lika bra att leva, jag har inget bättre för mig."
- idag kl 17.30