Kraften

Det är språket, handen och vår upprätta gång som definierar oss människor.

Det är det som tvingar oss att räta på ryggen, greppa pennan och sätta mänskligheten på pränt.

Jag blir mer och mer osynlig för varje dag
Smälter in i mina mörka omgivningar

Åmar och vrider mig i detta färglösa land
Besviken på bleka karaktärer som tränger sig närmre

Tar avstånd, kryper hem
Låter tiden rinna

Vakuumfabriken

God morgon sa jag
För vilken gång i ordningen vet jag inte
Och genast kände jag
Att för varje gång vi talar
Sugs vi fast
För varje gång vi ler
Tyngs vi ner och muras in
Jag förstod att vi lever i vakuumfabriken

översköljd

Naken
Inför blickar som inte finns
Har jag vaknat upp
Andas en renare luft nu

Samma luft som jag misstänker att så många av er andra har känt till länge

Samma luft
Naken luft

Inför något större

Nu har jag sett den tunna hösten
Komma smygande
Inlindad i en tunn bomullssjal

Nu har jag sett den vackra hösten
Glänta på dörren
Smita fort iväg genom stan

Nu har jag känt en bris av kyla
När det blir tomt och vått och kalt

Nu har jag värmt en bit av världen
Bränt upp små tunna pinnar

Ett rusigt försök
Att bevara sommarvärmen

Ett kortvarigt besök
Som aldrig kom närmre

Den tunna hösten
Lägger sig igen

En plats där rosorna brann

Det fanns en plats där rosorna brann
Växte brinnande

På sina stjälkar
Av krokiga armeringsjärn

Kastade skuggor mot träden på stigen där jag gick

Red så långsamt
Satte mig ner

Ena stunden var jag något stort och farligt
Och i nästa liten

Och skrattet och mjuk betong
Var det enda som skiljde oss åt

Jag kastades upp och hem och hit igen
Och ibland var döden min vän
Och ibland var tristess det enda vi såg

Något var blod för mitt inre öga
Och jag sparde för inget
Och inget besparades mig

Jag önskar bara att vi hade lagt allt i ett fyrfat
Njutit av elden

Dagens

Dagens:

"Det är lika bra att leva, jag har inget bättre för mig."
- idag kl 17.30

En ny idé

Funderar på att slå mig på aforismer. Det är inte så svårt som man kan få för sig. Jag tror det handlar om att sammanfatta sina tankar.

Idag:
"Det finns bara ett sätt att vara sig själv på. Det gäller bara att inte vara någon annan."

När jag lossnar

Jag har byggt något genomskinligt
En vägg eller en väg eller en bild

Jag har monterat upp eller ner någonting stort
Någonting att stå på för att nå högre eller som stod i vägen

Kämpat mot strömmen uppför forsen eller åkt snålskjuts nerför
Burit tunga stenar uppför ett berg eller tippat tungt och otympligt ner i ett hål som ändå skulle fyllas ut

Jag har lärt mig hur vilda blickar landar mjukt i sanddyner
Hur det går att spegla sig i matt hud
och leva på fast mark utan att längta mot förrädiska vågor att kastas mellan

Och jag förstår
att det är så mycket varmare
så mycket större
det som brinner, den bärbara härdsmältan

De sju haven och lite till

Vi är vatten du och jag
Vissa dagar var jag havets botten
och du ett skepp långt där uppe

Andra dagar spreds en värme som rörde om i oss

Kanske piskade regnet
mot ditt ansikte
eller min rodnande rygg

Men där fanns också krafter i vädret
Som haven inte kunde bemästra

Gifter som kom loss i våra hjärtan
Och de som härjade på oss

Jag såg befrielsen i vikarna som var dina ögon när stormen red oss
Kastade upp allt gammalt överblivet
det som låg och flöt och bröt de vackra ytorna

Det är så längesen nu
Att det känns som man har gjutit igen mina hamninlopp

Gjort det som en gång stänkte och flödade fritt segt och trögflytande som en algblommande insjösoppa

Och du då, kanske har du dunstat av och svävar som ett moln nu
Lämnat karga kustband och salt bakom dig
Eller är du snöflingor på världens tak?
Uppsugen ur berggrunden vid någon gammal kurort, förpackad och såld?

Drömmer i en liten flaska om att få segla stänkande med sjögräset kittlande mot revbenen

Om tankar i en källare

Livets densitet är så ojämn
Händelser i årstunnor ömsom packas
ömsom kastas i lösa högar fritt för vinden att föra bort

De bitar som lossnar
Var tar de vägen?

Alla fragmenten som har torkat till små flagor och frön
I somliga av tunnorna som sprang läck så att nästa allt som fyllde ut dem har dunstat

På en står det lingon och på andra namn och årtal
Några har brunnit och är nästan tomma
Och jag undrar hur det känns för dem de tillhör

Paus

Det blir inte så mycket dikter just nu.

Fokus verkar ha hamnat på att skriva låtar och spela nu en period.

Jag fick nyligen en fundamental insikt om att det inte är så stor skillnad på låtar och dikter. Oftast känns det som att det blir ganska olika ton i en text beroende på om jag har tänkt låt dikt när jag skrev den. I lördags kväll upptäckte jag att det verkar gå att koka ner dikter till låtar enligt en formel (okej, inte stringent formulerad alls utan mer ett slags känslomässigt sållande.)

Det öppnar för att skriva fritt i diktformat (som är lättare att få flyt i) och sedan göra en låt av det. Spännande. Hoppas det fortsätter att funka. Det gick jättebra när jag gjorde det i lördags i alla fall.

Jag förstår mer och mer
Att man dör så många gånger under en livstid

Ännu inte hur många

Diskokula

Alla varma vackra
Som håller natten vid liv
Vänner och några som dog om dagen
Och lyssnade på tystnaden
Sitter bland åldrande snöflingor
Ligger ensamma och hos varandra

Avståndet från här till er
Sträckan mellan nu och då
Har slätats ut - gått ur tiden
Vi kan alla se på varandra
Nicka i samförstånd eller ventilera en åsiktsskillnad
I vår förtätade bit av rumtiden

Vårtvekan

Verkar som det här blir en del av en ny låt.



---------------------------------------------------------
Vår ungdom har blivit till en slags bortglömd pophistoria
I en avkrok av världen
Precis som för så många innan oss
Som sett hårdostsmörgås på perstorpsbordet
Nya bilar på parkeringen
Blir rost och skrot
Till slut

I det kalla landet
Drar man inte nya streck på kartan så lätt
Bryts bara nya stigar en gång om året
Och vi kan bara hoppas på att tjällossningen ska komma
För att den gjort det i fjol

Älskade du

Det fanns som en slags kärna av gran i dig.
Från början inte med en bark utan snarare som en mjuk stoppning av hemvävt och hemsytt i jeanstyg.
Undan för undan har en del tvättats bort. Blekts och rämnat som gamla sjuttiotalsflanellskjortor.
Men du stod hela tiden kvar.
Håller dig på benen och levererar. Mitt i allt som tynar bort lyser du, mer och mer för dig själv. Men vi ser dina skuggor.
Delar den rostiga passionen när du suger på dina små syrliga karameller om lördagkvällen.
Drömmer dig bort i ordvärlden när mindre blir mer.
Gör tårar till middagar och ingenting bryter eller böjer längre det som har växt fram till den sista friska dammiga naren som hindrar tak och liv från att störta in och begrava er.
Bränner mer av dina grenar för att hålla härden vid liv.
Här sitter jag. Kunde inte hålla lyckan du såg vid liv. Krympte och krypmte.
Vi delar inte oss själva. Har vi någonsin kunnat det? Talar genom tjockt av våta filtar.
Men ibland undrar jag. Förstår du hur vi ändå ser och hör fastän vi inget sagt?

Alla tröga hjul som rullar

Kroppen bultar och skriker
Halsen försöker säga sitt men jag tystar den
Ensam med tankar på ett förhållningssätt till en värld där ute

Söt deg och guld i kopp
Prasslande papper där andra människor har sagt sitt om vad de sett

Vintriga vägar har så många gånger
tagit mig till stockväggars lugn

Radar upp dagar på en hylla som dalahästar på spiselkransen
Omöjligt att urskilja vilken som stod där först
En projektion av tid i vårt gamla allmogehem
Där sol och ved blev till olja och bensin blev till en smältande vinter och samma kallnande sump i pannan
Och alla tröga hjulen rullar ändå

Skyltfönsterbohemens dans

kanaler mellan fallande stenar där vi tror vi är säkra
kandelabrarna vacklar i fönstret kastar sina vackra skuggor
speglar sig i den darrande luften kring vår feberdans

vi åker ringleden som vi asfalterat i åratal runt runt och runt
stelfrusna fastnar vi som starka magneter mot plåten
förstår inte varför vi inte ska blicka in genom de små ljusa luckor som skymtar hos vår granne
det tränade odjuret
han som ser så intellektuell ut vid sitt sjuttiotalsskrivbord men visar sin baksida i rislampsljuset långt efter midnatt

skyltfönsterbohemen i sitt akvarieliv röker ut sig själv med brinnande ogräs och akvarelldrömmar
långt efter midnatt

Gömda dagar

Så många svarta koppar
Har jag tömt
Gömt mig i gitarrer
Luktat på de små vrårna
Där ingen går inga fötter får plats att stå

Hittat på anledningar att sitta still
Hittat på anledningar att undvika dagar
Men inte fått mer rätt allteftersom tiden gått

Vakuum släpper

När jag tänker efter
slår det mig
att jag aldrig sett dig andas
Du verkar få din luft genom att sucka med huden

Och ibland blir du sittande stilla så länge
Att jag omöjligt kan tro att du lever
Men så till slut
Rycker du till
Ger ifrån dig ett ljud

Formar tårar i takt med att jag låter min mun forma den ena bokstaven efter den andra
Jag märker inte hur du gråter
Ett smärtande lågtryck bara lägger sig över rummet
Som en sordin på vårfåglarna

När din sol spricker upp
Reser sig tunga fuktiga ångor från det våta golvet
Vi minns vad som var nyss
Jag glömmer i varje fall inte i första taget
Den dimman vi såg stiga ikväll
Kommer snart ner som ett nytt regn

Vinternatten trettionde januari

Pansarhjärtat tidens vän
Låt det rinna framåt hem
Intryck bubblar
Makten river

Allt så nära
Du vill vinna
Skyndar halkar
Känslohala vintervägen

Vinternatten lämnar frågor
Ensamheten locket
Du din värme pockar på

Efter allt
Du börjar sen
Samla tankar
Cred på papper

Ta dig samman
Kål på rabarber
Tidernas chans

Och hon sitter
Men där gråter
Glömde av
Hur gör man nu?

Acceleration framåt

Blinkande blå och gula ljus
Röda solar av obskyra ämnen
kan inte komma av stearinet
Det har ändrat oss.
Vant samma ögon som alltid med snabbare elektroner
och ljus i ledningar av glas

Pianot är inte längre av trä men spelar för oss ändå
Röster inte heller våra egna när vi meddelar var vi är
och att hemma inte är längre än fem minuter
Det har ändrat oss.
Från barndomens "ska vi leka"
till flöden av bilder och prat
text och film och informationskval
Stora omskrivningar för samma sak

Ensamhetsflykten

Kan du höra skillnaden?

Säkra steg

Säkra steg
När jag kände natten i ryggen
Jag hade smakat på norr och söder
Varit nära och långt borta
Blod sköljde nyss över mig som champagne uppkorkad i fylla och villa
Men bristen på sans hade vid det laget ändå blivit ganska vacker
Fungerade som en kudde, varm mot allt kallt här utanför

Livsvärk

I lyckofabriken jobbar jag för slavlön
Opererar med trubbiga instrument på sorg och känslor
Får livsvärk

Sju steg efter får lite bilder

Samma dikt som jag publicerade tidigare, fast bilder som jag knäppte precis innan jag blev tvungen att stanna bilen och skriva dikten. Bearbetade av Julie Rocco.
____________________________________________________________________________

Sju steg efter

Sju steg efter
Tystnaden gamle vän

Sju är ett primtal
Det största mindre än tio



Om du hade en stjärnkikare fram till mig
Eller ett kaleidoskop snarare

Skulle du se hur vägen rusade förbi



Skogsdepression
Stadslängtan
Återtåg och förbifart

Kaleidoskopet visar sju steg senare

Gratis är gott
kommer aldrig att göra er till hjältar
För att använda ett slitet uttryck
om vi försöker närma oss verkligheten



Motorn dunkar och växer
Men går ändå
Önskar jag hade något att äta
En frukt
Sur i munnen
Eller kanske att jag vore en frukt



Då skulle töväder spela roll
Jag skulle tina och ruttna ännu mer i fortfarande nästan tjälade blöta åkermyllan
Bereda plats för nästa säsong fallfrukter att landa mjukt i det som en gång var vi
Sju steg efter
Inte konstigare än så

I gult ljus visar ni upp er
Små figurer på det overkliga som nästan går att ta på i mitt låtsasliv

Men jag måste leva i verkligheten för att förstå den
Vistas bland människor för att tala och förstå deras språk

Elektronisk bild kan inte vara ert kött
Karnevaler inte ses genom nålsögon

I en snöstorm av information svettas vi ut våra upplevelser
Hutlösa utvik för morgondagens hjärnor

Käre kamrat

Inte riktigt min stil. Lite Allers-feeling är det allt men kör till för den här gången....

---------------------------------------------------

Svarta vatten stänker ystert
mot din träiga fasad
Ljumma känslor skänker lyster
Lugnar snart ett hetsigt andetag

Ler och långhalm bryts och bänds
När din kära muskel spänns

Tiden väter dina fötter
Sol sol sol torkar raskt ett regnvått hår

Sju steg efter

Sju steg efter
Tystnaden gamle vän

Sju är ett primtal
Det största mindre än tio

Om du hade en stjärnkikare fram till mig
Eller ett kaleidoskop snarare

Skulle du se hur vägen rusade förbi
Skogsdepression
Stadslängtan
Återtåg och förbifart

Kaleidoskopet visar sju steg senare

Gratis är gott
kommer aldrig att göra er till hjältar
För att använda ett slitet uttryck
om vi försöker närma oss verkligheten

Motorn dunkar och växer
Men går ändå
Önskar jag hade något att äta
En frukt
Sur i munnen
Eller kanske att jag vore en frukt

Då skulle töväder spela roll
Jag skulle tina och ruttna ännu mer i fortfarande nästan tjälade blöta åkermyllan
Bereda plats för nästa säsong fallfrukter att landa mjukt i det som en gång var vi
Sju steg efter
Inte konstigare än så

Riktning horisonten

Laddad partikel
Skjuts upp
Söt och salt

Laddad partikel
Äppelkaka
Låt oss hejdlöst smaka

Pappersöga vad tänkte du nu?
Papperskaka
Låt oss hejdlöst smaka

Pappersöga
För dig är jag hal
Halkar undan dina slemmiga ideal

Pappersöga
Beskedliga tröga

Jag tror bestämt du har ordnat allt
Räknat kallt
Och allt går i lås

Pappersöga
Ha du känt vinden?
Eller har solen du köpte bränt kinden?

Du är inte laddad
Äter äppelkaka
Kaffe latte
Nickar kallt
Låter inget smaka

Långa trådar

Idag är det lite långa trådar i hjärnkontoret.

Har bestämt att jag behöver tvätta och handla och få tag i något gott fikabröd.
Ta en dusch står också på listan över grejer att överväga att göra.

För det första verkar det lite småjobbigt att klä på sig och ta sig ut.
Sedan börjar jag fundera på om jag ska lägga in tvätten eller handla först. Det verkar ju lite smart att handla medan tvätten snurrar. Därefter kommer jag på att jag ju precis har kommit på att en anledning att handla är att jag behöver sköljmedel. Därefter kommer tanken "jaha, ja men va jobbigt det verkar att gå ut och ända till Luthagens livs", varpå jag tänker "undrar om jag ska duscha före eller efter eller kanske sticka till centralbadet".
Därefter börjar bilden av allt klarna och frågan hur det ska gå att få ihop alla de komplicerade grejerna dyker upp. Någonstans där tappar jag kontrollen över förloppet, det går i stå igen och snart dyker funderingen på om det är smartast att handla eller tvätta först upp igen.

Kanske helt enkelt ska ge upp och koka en stor kopp svart guld.

Bortglömt ihågkommet

Värt att nämna kanske: Den här dikten är så klart inspirerad av René Descartes.
------------------------------------


Jag älskar

Den förfärliga hetsen över livet
som springer framför oss
krossar allt i sin väg

- alltså finns jag

Jag älskar

Vi kunde ha gjort oss själva till vinnare.
Jag kunde ha berättat för er alla vilka priser och belöningar som fanns att vänta.
Men de orden fastnade.
Jag fastnade, fast alla hade sagt åt mig att akta mig för glappet.
En syntetisk röst på tåget mellan då och nu ständigt varnade.

- alltså finns jag

Jag älskar

Och där föddes han, poeten utan minne,
som dansade med er över de svarta tangenterna och ändå erinrade sig allt som varit.
Han som såg ett varningens finger höjas gång på gång men aldrig förstod det.

Jag älskar - alltså finns jag