Ögon

Citat Jocke Berg i sömnen från Tillbaka till samtiden:
"Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta
Jag ser mig aldrig om"

Hur skyddar man sig mot ett par intensiva lugna ögon? Om vi antar att jag är ett litet land som Sverige finns det ju ingen chans att försvara sig när Norge plötsligt riktar Natos arsenaler mot mig.

Varje gång det händer är det just för att det plötsligt verkar omöjligt att komma ihåg att se sig över axeln som det går så fort innan belägringen är ett faktum. Blickars blitzkrieg har gjort mig elektrisk.

Jocke Berg är naiv som tror att det går att bara ramla på utan att torska då och då...

Från min husgud på XKCD:

Vet inte om just Vanilla Ice är rätt person men nån slags inspirationskälla förutom en eventuell livskamrat ska man väl ha...

En slags tro

Jag har börjat tro på något helt utan anledning verkar det som. Mycket olikt mig. Just som jag har satt ner foten för mig själv och insett att jag är ateist.

Det känns som jag inte har någon anledning att oroa mig för framtiden. Jag tror det kommer att bli bra på något vis hur det än blir.

När man tänker efter lite känns det ganska banalt. Som när man var liten och hela tiden trodde att skolan skulle bli bättre nästa år. Det gör att det spelar mindre roll vad som händer här och nu också. - För det kommer ju ändå att bli bra så småningom. Saker är inte dåliga bara för att de är banala, lite barnsliga och inte allvarliga eller rationella. Det kanske helt enkelt bara är dags att lära sig det.

Kanske detta vara vad man brukar kalla optimism?

idag finns tid?

Det finns så mycket tid här i världen. Var ska man göra av den? Tid i sig verkar vara ganska värdelöst.

Vad menar jag egentligen? Det handlar om det slitna uttrycket "man måste stanna upp". Det känns som att när man väl lyckats göra det är det som att hamna i en jättebasäng av tid. Det är inte så att jag plötsligt hinner med allt jag vill eller ens skulle hinna det om jag skärpte mig. Det är mer som att det plötsligt inte spelar någon roll. Tiden går så långsamt och allt är lite mindre stressigt. Jag tror jag har hamnat i det stadiet nu. För inte alls länge sedan kunde projekt som att ta sig någonstans och uträtta ett ärende kännas jättebökigt bara för att det tar tid att cykla. Det känns inte alls som ett problem längre.

Man skulle kunna tänka sig att det jag pratar om är att ta makten över sitt liv. Men nja, det är det nog inte heller. Att ha makt över det måste ju vara att veta vad man ska göra med den, annars kan det bara vara en möjlighet att ta makt. Samtidigt är det inte vanmakt som i känslan av att vara jagad av sina måsten.

Hmm, det verkar som att det måste funderas på mer. Fortsättning följer helt enkelt.

Det finns en risk att min blogg kommer att bli rätt degig utan bilder. Ett bra ord: digitalkameraångest.