Ljud färger berusning

Ljuden i mig
Blir till färger i dig
Vår dialog
Växer och får en kropp
Dansar över oss
Förleder oss till att tro
På oss själva
År ut och år in
Och vi trevar
Och försjunker djupare i vår berusning
Höga på oss själva


Fler drycker
Mat och stugor
Talar allt högre
Vänder sig mot oss
Bakom en vägg
På nära håll
Skalas av
Tappar sin glans
Till åtlöje för oss
Till vår stora besvikelse

Sally Cinnamon

Nyupptäckt låt som är helt otrolig. Ska köpa tröjan tror jag:

En clowns hjärta

Min kropp studsade lätt mot din skugga
Men jag kunde aldrig ta det med ro
Aldrig besvara lugnet med trygghet

Jag har sprungit för livet
och det har sprungit för mig
och en varg föddes i min säng
men ville inte dö för min hand

Men jag var inte rädd
Jag började oförskämt att dua livet och skrattade mig fördärvad åt det

Ingen annan fångade heller vargen eftersom ingen kunde se den.

Jag har känt syntetiska ljud och stråkar smattra mot mina trumhinnor
Sett oss blanda betong och allmogegran och känt lukten av en smörja av gammal champagne och knäckebröd
Klivit in i de fina salongerna i våra slitna gymnastikskor

Vi såg vita blixtar utanför husen
Levde av varandra
Åt

Rädda för att längta

En dikt denna aviga dag

Där jag är falsk är gitarren ren
Där du missar målet träffar min sten
Där din andedräkt borde nått mig missar jag din doft
Där dagar borde gå ihop till en kommer oron, tar mig, gör mig mindre, allt känns smutsigt, jag blir ditt stoft

Tillfälligt avbrott

Idag verkar vara en avig, nervös, konstig och ledsam dag. Varför i helsicke då undrar ni? Ja det gör jag med! Typiskt typiskt! Vad ska kunna rädda upp detta?

Kanske en baksmälla från den schyssta Ladytronspelningen igår. Sjukt coolt band... Många svartklädda människor i samma lokal.

Over and out

Reaktioner på bilder

Jag reagerar alltid så mycket på konst och bilder. Ska börjar publicera det här. Från i förmiddags. Titta under bilderna så är min diktreaktion där!

Först artikeln om de två Scanpix-pristagarna nedan
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_2136751.svd

Sedan dessa av Julie Rocco:

Varpå jag skrev:


Du är överallt
Genom din kamera färger
Visar mig bilder
På en väld som glider isär
Lika självklart som rymden
Något har blivit fel
För hur jag än springer
Känns det hur allting blir trångt
Du kan inte bryta mig loss
Inte släcka allt brus
Som fyller våra öron
Naglar oss fast mot väggar
Vägrar att släppa sitt tag
Men du kan röra dig fritt
Du har sagt upp din bekantskap med verkligheten
Slutat att vara svag

Dikter

Efter mycket funderande ska jag nog börja lägga upp mina dikter i alla fall.

Det går inte att stå emot.

Skriven igår kväll och nyss:



----------------------------------------------------------------------------------------

Jag tog en bild av dig, tog den med mig
Lånade friskt av känslan att vara du
Utan att egentligen förstå vad du var
En vibrerande sträng

Världen är på väg att frysa oss inifrån

I min värld tar inget slut
I min värld tar inget slut
Jag vill till ett rum där tiden är rak
Jag tvingar dig
Ta min väg ut

Finns
Finna
Finnas
Ord som alla andra
Bara svårare att minnas

Äntligen nörd

Nu går jag in för att bli nörd. En del av mig har ju alltid velat vara den som sitter hemma och hackar i något obskyrt scriptspråk när vettiga människor är ute och svänger sina lurviga. Nu har det hänt! Satt först hemma och plottade i MATLAB i timmar igår eftermiddag för att sedan övergå till Java-hack som pågick framåt småtimmarna.

Förhoppningsvis ska många nätter som igår bära någon slags frukt så småningom i alla fall.

Slutligen vill jag bara tacka kungen så här i förbifarten.

Djupare än hon tror

Min vän Sammie är en mycket intressantare människa än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Här är en länk till hennes musik: http://www.myspace.com/samandthelovelies

Hon spelar på Göteborgs nation nästa fredag. Hoppas alla som har möjlighet kommer och ser henne!

Välmåendets pris

Jag mår egentligen oförskämt bra. Baksidan av det verkar vara att eventuella djupare tankar uteblir. Det är väl ganska klassiskt antar jag.

Samtidigt har jag en energi i mig som gör att det känns som jag ska explodera. Det känns som jag skulle kunna springa en hel dag, hugga trettio kubikmeter ved, simma över Öresund, eller jag vet inte vad.

Känner mig rätt stilig just nu också. Kanske är det så jäkligt att jag inte blir snyggare än jag är just nu. Det är en angenäm känsla som renderar i en massa egobilder i Photo Booth. Håll till godo med en närbild i sepia. Notera skärmblänket i ögat.

Over and out.

Lägger mig själv på is.

Jag tror jag ska lägga mig själv på is. Ta en lång paus från allt hur det nu ska gå till. Faaan

Ögon

Citat Jocke Berg i sömnen från Tillbaka till samtiden:
"Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta
Jag ser mig aldrig om"

Hur skyddar man sig mot ett par intensiva lugna ögon? Om vi antar att jag är ett litet land som Sverige finns det ju ingen chans att försvara sig när Norge plötsligt riktar Natos arsenaler mot mig.

Varje gång det händer är det just för att det plötsligt verkar omöjligt att komma ihåg att se sig över axeln som det går så fort innan belägringen är ett faktum. Blickars blitzkrieg har gjort mig elektrisk.

Jocke Berg är naiv som tror att det går att bara ramla på utan att torska då och då...

Från min husgud på XKCD:

Vet inte om just Vanilla Ice är rätt person men nån slags inspirationskälla förutom en eventuell livskamrat ska man väl ha...

En slags tro

Jag har börjat tro på något helt utan anledning verkar det som. Mycket olikt mig. Just som jag har satt ner foten för mig själv och insett att jag är ateist.

Det känns som jag inte har någon anledning att oroa mig för framtiden. Jag tror det kommer att bli bra på något vis hur det än blir.

När man tänker efter lite känns det ganska banalt. Som när man var liten och hela tiden trodde att skolan skulle bli bättre nästa år. Det gör att det spelar mindre roll vad som händer här och nu också. - För det kommer ju ändå att bli bra så småningom. Saker är inte dåliga bara för att de är banala, lite barnsliga och inte allvarliga eller rationella. Det kanske helt enkelt bara är dags att lära sig det.

Kanske detta vara vad man brukar kalla optimism?

idag finns tid?

Det finns så mycket tid här i världen. Var ska man göra av den? Tid i sig verkar vara ganska värdelöst.

Vad menar jag egentligen? Det handlar om det slitna uttrycket "man måste stanna upp". Det känns som att när man väl lyckats göra det är det som att hamna i en jättebasäng av tid. Det är inte så att jag plötsligt hinner med allt jag vill eller ens skulle hinna det om jag skärpte mig. Det är mer som att det plötsligt inte spelar någon roll. Tiden går så långsamt och allt är lite mindre stressigt. Jag tror jag har hamnat i det stadiet nu. För inte alls länge sedan kunde projekt som att ta sig någonstans och uträtta ett ärende kännas jättebökigt bara för att det tar tid att cykla. Det känns inte alls som ett problem längre.

Man skulle kunna tänka sig att det jag pratar om är att ta makten över sitt liv. Men nja, det är det nog inte heller. Att ha makt över det måste ju vara att veta vad man ska göra med den, annars kan det bara vara en möjlighet att ta makt. Samtidigt är det inte vanmakt som i känslan av att vara jagad av sina måsten.

Hmm, det verkar som att det måste funderas på mer. Fortsättning följer helt enkelt.

Det finns en risk att min blogg kommer att bli rätt degig utan bilder. Ett bra ord: digitalkameraångest.