En slags tro

Jag har börjat tro på något helt utan anledning verkar det som. Mycket olikt mig. Just som jag har satt ner foten för mig själv och insett att jag är ateist.

Det känns som jag inte har någon anledning att oroa mig för framtiden. Jag tror det kommer att bli bra på något vis hur det än blir.

När man tänker efter lite känns det ganska banalt. Som när man var liten och hela tiden trodde att skolan skulle bli bättre nästa år. Det gör att det spelar mindre roll vad som händer här och nu också. - För det kommer ju ändå att bli bra så småningom. Saker är inte dåliga bara för att de är banala, lite barnsliga och inte allvarliga eller rationella. Det kanske helt enkelt bara är dags att lära sig det.

Kanske detta vara vad man brukar kalla optimism?