Älskade du

Det fanns som en slags kärna av gran i dig.
Från början inte med en bark utan snarare som en mjuk stoppning av hemvävt och hemsytt i jeanstyg.
Undan för undan har en del tvättats bort. Blekts och rämnat som gamla sjuttiotalsflanellskjortor.
Men du stod hela tiden kvar.
Håller dig på benen och levererar. Mitt i allt som tynar bort lyser du, mer och mer för dig själv. Men vi ser dina skuggor.
Delar den rostiga passionen när du suger på dina små syrliga karameller om lördagkvällen.
Drömmer dig bort i ordvärlden när mindre blir mer.
Gör tårar till middagar och ingenting bryter eller böjer längre det som har växt fram till den sista friska dammiga naren som hindrar tak och liv från att störta in och begrava er.
Bränner mer av dina grenar för att hålla härden vid liv.
Här sitter jag. Kunde inte hålla lyckan du såg vid liv. Krympte och krypmte.
Vi delar inte oss själva. Har vi någonsin kunnat det? Talar genom tjockt av våta filtar.
Men ibland undrar jag. Förstår du hur vi ändå ser och hör fastän vi inget sagt?

Alla tröga hjul som rullar

Kroppen bultar och skriker
Halsen försöker säga sitt men jag tystar den
Ensam med tankar på ett förhållningssätt till en värld där ute

Söt deg och guld i kopp
Prasslande papper där andra människor har sagt sitt om vad de sett

Vintriga vägar har så många gånger
tagit mig till stockväggars lugn

Radar upp dagar på en hylla som dalahästar på spiselkransen
Omöjligt att urskilja vilken som stod där först
En projektion av tid i vårt gamla allmogehem
Där sol och ved blev till olja och bensin blev till en smältande vinter och samma kallnande sump i pannan
Och alla tröga hjulen rullar ändå

Skyltfönsterbohemens dans

kanaler mellan fallande stenar där vi tror vi är säkra
kandelabrarna vacklar i fönstret kastar sina vackra skuggor
speglar sig i den darrande luften kring vår feberdans

vi åker ringleden som vi asfalterat i åratal runt runt och runt
stelfrusna fastnar vi som starka magneter mot plåten
förstår inte varför vi inte ska blicka in genom de små ljusa luckor som skymtar hos vår granne
det tränade odjuret
han som ser så intellektuell ut vid sitt sjuttiotalsskrivbord men visar sin baksida i rislampsljuset långt efter midnatt

skyltfönsterbohemen i sitt akvarieliv röker ut sig själv med brinnande ogräs och akvarelldrömmar
långt efter midnatt