Älskade du

Det fanns som en slags kärna av gran i dig.
Från början inte med en bark utan snarare som en mjuk stoppning av hemvävt och hemsytt i jeanstyg.
Undan för undan har en del tvättats bort. Blekts och rämnat som gamla sjuttiotalsflanellskjortor.
Men du stod hela tiden kvar.
Håller dig på benen och levererar. Mitt i allt som tynar bort lyser du, mer och mer för dig själv. Men vi ser dina skuggor.
Delar den rostiga passionen när du suger på dina små syrliga karameller om lördagkvällen.
Drömmer dig bort i ordvärlden när mindre blir mer.
Gör tårar till middagar och ingenting bryter eller böjer längre det som har växt fram till den sista friska dammiga naren som hindrar tak och liv från att störta in och begrava er.
Bränner mer av dina grenar för att hålla härden vid liv.
Här sitter jag. Kunde inte hålla lyckan du såg vid liv. Krympte och krypmte.
Vi delar inte oss själva. Har vi någonsin kunnat det? Talar genom tjockt av våta filtar.
Men ibland undrar jag. Förstår du hur vi ändå ser och hör fastän vi inget sagt?