En plats där rosorna brann

Det fanns en plats där rosorna brann
Växte brinnande

På sina stjälkar
Av krokiga armeringsjärn

Kastade skuggor mot träden på stigen där jag gick

Red så långsamt
Satte mig ner

Ena stunden var jag något stort och farligt
Och i nästa liten

Och skrattet och mjuk betong
Var det enda som skiljde oss åt

Jag kastades upp och hem och hit igen
Och ibland var döden min vän
Och ibland var tristess det enda vi såg

Något var blod för mitt inre öga
Och jag sparde för inget
Och inget besparades mig

Jag önskar bara att vi hade lagt allt i ett fyrfat
Njutit av elden