Vi är vatten du och jag
Vissa dagar var jag havets botten
och du ett skepp långt där uppe
Andra dagar spreds en värme som rörde om i oss
Kanske piskade regnet
mot ditt ansikte
eller min rodnande rygg
Men där fanns också krafter i vädret
Som haven inte kunde bemästra
Gifter som kom loss i våra hjärtan
Och de som härjade på oss
Jag såg befrielsen i vikarna som var dina ögon när stormen red oss
Kastade upp allt gammalt överblivet
det som låg och flöt och bröt de vackra ytorna
Det är så längesen nu
Att det känns som man har gjutit igen mina hamninlopp
Gjort det som en gång stänkte och flödade fritt segt och trögflytande som en algblommande insjösoppa
Och du då, kanske har du dunstat av och svävar som ett moln nu
Lämnat karga kustband och salt bakom dig
Eller är du snöflingor på världens tak?
Uppsugen ur berggrunden vid någon gammal kurort, förpackad och såld?
Drömmer i en liten flaska om att få segla stänkande med sjögräset kittlande mot revbenen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Hej,
Jag tror det var den här dikten du ville att jag skulle läsa. Förlåt att jag inte har gjort det tidigare. Du vet hur jag är, och jag hoppas att du inte tar illa upp. Jag saknar närhet just nu, och det gör mig rädd för att släppa någonting nära. Dina dikter berör mig, som alltid, och därför är jag rädd för dem.
Det gör dem inte heller rättvisa att läsa dem med en hög stenmur emellan, så jag väntar tills jag vågar tänka.
Jag tycker förresten att den är väldigt vacker.
Skicka en kommentar